Platser Du inte visste att Du ville besöka

 I dag tänkte jag ta upp ett konsthistoriskt motiv som alltid är en källa till fascination (och viss irritation) hos mig. Det rör sig om den grekiska myten om Perseus och Andromeda. Enligt myten var Andromeda en etiopisk prinsessa, dotter till kung Cepheus och drottning Cassiopeia, som offrades till ett sjömonster för att hennes mor Cassiopeia hade retat Poseidon med sin fåfänga. Hon räddades från monstret av hjälten Perseus som var på genomresa. Det som fascinerar mig med hur motivet skildras i europeisk konst är att konstnärerna verkar ha glömt eller inte förstått att Andromeda ska vara etiopiska. Visserligen är det inte glasklart att det de antika grekerna menade med Aethiopia , de svartas rike, verkligen var Afrikas horn. Termen kan ha syftat på Levanten (jag har till och med hört att en klippa utanför Haifa i Israel har pekats ut som den klippa Andromeda kedjades vid). Ändå torde termen "etiopier" ha syftat på en person med mörkare hudfärg än den vanliga i grekiska områd...

 I ätten Wittelsbachs  residens  i München hänger den här dekorativa mattan. Det är en persisk matta som dock kallas polsk och som också har en oväntad svenskkoppling. Mattan till hör en grupp mattor som tillverkades i Persien (nuvarande Iran) 1600-1601 under den safavidiska dynastin. Den aktuella gruppen tillverkades dock på beställning av ett europeiskt kungahus, nämligen det polska, vilket man kan se på att det polska statsvapnet är avbildat. Beställaren var alltså den polske kungen Sigismund III Vasa , som ju i början av sin regeringstid även var kung i Sverige och son till Johan III. Mattan kom att hamna i den bayerska hertigätten Wittelsbach då den polska prinsessan Anna Catarina Constanza, Sigismunds dotter, gifte sig med Philip William som tillhörde den gren av ätten som var elektor för det område som kallas Palatinatet. Denna gren av familjen kom senare att ärva även den bayerska tronen och Palatinatet absorberades av Bayern. Så kom mattan att hamna på residense...

 På  Fleet Street  i London, den klassiska gatan för brittiska dagstidningar, finns den här minnesplaketten över journalisten och författaren Edgar Wallace. Jag får erkänna att jag innan jag lade märke till den inte hade en aning om vem denna person var. Edgar Wallace föddes 1875 av en fattig mor som hade haft ett tillfälligt sexuellt möte med en man. Hon betalade en forsterfamilj att ta hand om sonen men när hon inte längre klarade det så adopterade famliljen honom istället. Han växte upp och sålde som första jobb dagstidningar på Fleet Street. Han tog värvning och tjänstgjorde i Sydafrika. Han blev senare krigskorrespondent för Reuters och Daily Mail. I sin rapportering skrev han bland annat om övergreppen i Belgiska Kongo. Samtidigt skrev han skönlitteratur, främst deckare. Wallace var den förste brittiska deckarförfattare som använde poliser som protagonister snarare än amatördetektiver vilket var det vanliga då. Han blev mindre smickrande den förste reporter att spar...

 Vid brofästet till  Erasmusbron  i Rotterdam  ligger det hamnområde som kallas  Leuvehaven. Gångvägen upp från hamnen leder upp mot en ganska distinkt byggnad med utskjutande överdel. Jag har länge undrat vad det är för hus så nu har jag tagit reda på det. Huset i fråga är en hotellbyggnad som ursprungligen uppfördes efter ritningar från arkitektbyrån  Tuns + Horsting architecten 1986-1989. Den hyste då ett hotell och en Imax-biograf. Runt år 2010 genomgick den en större renovering under ledning av MAS architecture och blev ett femstjärnigt hotell. Hotellet drivs idag av DoubleTree by Hilton.

 Ett rum i ätten Wittelsbachs  residens  i München är sedan 1939 vikt för en utställning av den ganska ansenliga samling reliker och relikskrin som de samlat på sig. Samlingen startades under den katolska motreformationen i slutet av 1500-talet av hertig Wilhelm V som styrde mellan 1579-1598. Hans son Maximilian I som regerade under första halvan av 1600-talet utvidgade samlingen. De samlade heliga reliker från hela kristendomens historia och deras samling ansågs vara det mest värdefulla i palatset. Guldsmeder fick i uppdrag att göra skrin åt relikerna, många av dem mycket påkostade. Här finns också en alldeles utsökt Svart Madonna , alltså en avbildning av den heliga jungfrun med mörk hud.

 I dag kan den som besöker  Sankta Agathas kapell  i  Duomo di Milano  under altaret se en grav i glas med lämningarna av en man klädd i biskopsdräkt. Detta är ett ganska sent tillskott i kyrkan, kroppen flyttades hit först 1988 efter att i många år vilat i en annan kyrka i Milano,   Basilica di Santo Stefano Maggiore . Kvarlevorna i glaskistan ska ha tillhört den tidiga biskopen Martinianus som ska ha grundat just den kyrkan där han tidigare var begravd. Martiniaus var biskop i Milano åren 423-435 och är kanoniserad som helgon. Han firas traditionellt den andra januari men dog egentligen redan 29 december. Han ska ha varit en ödmjuk man som inte ville acceptera biskopsrollen först (en egenskap som dock tillskrivs ganska många helgon) men grundade som sagt en kyrka tillägnad den förste martyren Stefanus. Han ska också ha kommunicerat med kejsaren och skänkt denne en bok om uppståndelsen.