Platser Du inte visste att Du ville besöka

 Efter att norrmännen 17 maj 1814 format sin egen grundlag och brutit personalunionen med Danmark tvingades de bryskt in i en ny union, denna gång med Sverige. Unionen varade i nittio år och bröts 1905. Många svenskar ville inte se unionen upplösas medan norrmännen i en folkomröstning röstade för det. Den 26 oktober 1905 accepterade svenskarna att unionen upplöstes och norrmännen valde en dansk prins till kung. Det skedde helt fredligt utan blodspillan efter en konferens på Frimurarlogen i Karlstad. Precis intill på Stora torget i Karlstad står en staty föreställande en kvinna som bryter ett svärd och sätter foten på huvudet av en soldat. Fredsmonumentet är ett verk av skulptören Ivar Johnsson. Den ursprungliga idén att uppföra ett monument över den fredliga unionsupplösningen framfördes av Föreningen Nordens Värmlandsavdelning i en skrivelse till Karlstads stadsfullmäktige 1945 och Johnsson fick uppdraget 1952. Den 23 september 1955, symboliskt på dagen femtio år efter undertecknande

 I dag handlar blogginlägget inte om en plats man inte vet att man vill besöka utan om en staty man inte längre kan se ens om man vill. Den är nämligen nedmonterad sedan den 13 juli i år. Den fanns dock på plats på Main Street i Charlottesville , VA, när jag var där 2016 och historien om varför den inte finns kvar är intressant nog. För att börja historien från början så är USA:s tredje president Thomas Jefferson den president som är tydligast förknippad med staden Charlottesville i Virginia. Hans plantage  Monticello  ligger precis utanför staden. Det var president Jefferson som i början av 1800-talet ville utforska de nya västliga territorier som nationen förvärvat tillsammans med Louisiana genom uppköpet 1804. De två män som ledde expeditionen som kartlade den amerikanska Västern hette Merriwether Lewis och  William Clark. Dessa pionjärer för den amerikanska kolonisationen av Västern är mycket berömda i USA och givetvis finns det minnesmärken resta över dem. Bland annat en staty i C

 Vackert beläget vid det pampiga Senatstorget  (en plats i sig värdig ett kommande inlägg på denna blogg) i den finska huvudstaden ligger den restaurang  Savotta Utifrån ser restaurangen inte ut som något märkvärdigt och man kan som besökare vara ursäktad om man snabbt går förbi den. Det bör man dock inte göra. Här serveras nämligen riktigt god finsk mat. Menyn är inte enormt omfattande men den mat som serveras är gedigen. Paradrätten på menyn har gjort restaurangen känd bland de mer äventyrligt lagda finsmakarna - här serveras nämligen björnkött ! Jag får dock erkänna att jag trots att det vid tillfället jag var där faktiskt fanns inne (tillgången är naturligtvis begränsad så det kan mycket väl hända att denna rätt är slut) valde bort den. Priset på 63 euro avskräckte och gör att den nog får vänta till ett riktigt speciellt tillfälle. Renköttet jag åt istället var dock väl så gott. Till efterrätt åt jag vad den engelskspråkiga menyn kallade "Finnish-style French toast", en s

 Genom åren har arkeologerna hittat fyra mystiska koniska huvudbonader i bladguld som härrör från bronsåldern runt om i Europa. Den mest kända av dessa är  Berlinguldhatten  som i dag finns på  Neues museum  i Berlin. Berlinguldhatten väger 490 gram och är en lång kon av bladguld med rika dekorationer. Egentligen har den förmodligen varit det yttre lagret på en huvudbonad, sannolikt av något organiskt material. Den dök upp år 1995 på en konstauktion där säljaren hävdade att den tillhört en anonym schweizisk privatsamlare. Den köptes av muséet och betraktas som ett viktigt bronsåldersfynd. Det är inte helt klarlagt vad hatten kan ha fyllt för funktion under bronsåldern men det troligaste är att den använts i någon sorts religiös rit. Man tror att bäraren var en person som på något sätt deltog i riten (den skulle kunnat ha suttit på den gudabild eller liknande också, men det anses mindre troligt). Dekorationerna på hatten kan ha fyllt flera funktioner, bland annat tror en del av dem vara

 I floden Spree, där den flyter genom Berlin, ligger den av Unesco världarvsklassade ön Museumsinsel där flera klassiska Berlinmuséer bildar ett gemensamt område. Ett av de mest berömda av dessa är det "nya muséet", Neues museum. Numera är ju varken Neues museum som institution eller dess samlingar speciellt nya. Muséet byggdes på uppdrag av den preussiske kungen  Friedrich Wilhelm IV mellan 1843 och 1855 för att hysa de samlingar som då inte fick plats i det gamla muséet  Altes museum (också en del av museiön). Arkitekten hette Friedrich August Stüler.  Det sedan 2009 återöppnade muséet har renoverats av arkitekten David Chipperfield efter att ha skadats under kriget. I Neues museum finns samlingar av gamla artefakter som har det gemensamt att de samlats in av tyska arkeologer. Den mest berömda antika delen har flera salar ägnade åt fynd från Mellanöstern och Nordafrika, främst givetvis från faraonernas Egypten. Den mest kända av alla dessa är den mycket välbevarade och färg

 Ett av de mäktigaste äldre byggnaderna i Gdansk är den stora kvarnen  som en gång i tiden var Europas största industriella byggnad (om än i förindustriell tid). Under medeltiden var den riddarorden som kallas Tyska orden  den mäktigaste institutionen och härskare över stora delar av östra Östersjöområdet. Det var denna orden som år 1360 lät uppföra denna byggnad med tegeltak i Gdansk (då Danzig). Den kvarn som låg i huset drevs först med muskelkraft av slavar. Dessa drev 18 hjul.  År 1356 byggde man dock Raduniakanalen och kunde därefter övergå till vattendrift. Kvarnen var i drift till andra världskriget.  Sedan 2016 hyser byggnaden Gdansks bärnstensmusem.  Bärnsten (fossilerad kåda) är vanlig i stora delar av Östersjöområdet och har varit en viktig del av områdets kultur och ekonomi under århundraden.

 Tågstationer är inte bara transporthubbar där man som resenär kliver av och på färdmedlet tåg utan också ofta landmärken i sig själva och viktiga delar i en stads identitet och bebyggelse. Så är fallet med Finlands största tågstation,  Helsingfors centralstation. Den första tågstationen i Helsingfors byggdes 1860 men blev snabbt för liten. År 1904 utlystes en planeringstävling som vanns av arkitekten Eitel Saarinen. Hans första nationalromantiska förslag fick modifieras för att bli mer rationellt och de nya ritningarna var klara 1909. Byggnaden i granit stod färdig tio år senare och är ett klart exempel på den finska version av art nouveau  som finns i Helsingfors. Lyktorna vid entrén hålls av jättestatyer. Klocktornet kom att vara en av inspirationskällorna när Saarinen senare ritade sitt andraprisförslag till Chicago Tribune Tower, USA:s första skyskrapa. Det vann inte men kom att inspirera flera skyskrapor i USA. Centralstationen tar emot 200 000 resenärer varje dag och härifrån gå

 När jag var i Karlstad senast råkade jag gå vilse och befann mig plötsligt nere vid Klarälven och i ett rätt maffigt område som verkade riktigt trevligt. Bryggudden  är mycket riktigt beläget på en udde i Klarälven och är därmed omgivet av vatten på flera sidor. Här låg förr Löfbergs lagerlokaler och här ska fortfarande kafferosteriet ligga. Numera är området dock ett av Karlstads nyare bostadsområden med småbåtshamn, brygga och många restauranger med uteservering invid vattnet. Här finns också Karlstads högsta bostadshus, tjugo våningar högt. Jag har alltid uppskattat urbana områden vid vatten med ett rikt folkliv och Bryggudden är ett sådant. Karlstad är ju inte en särskilt stor stad men det här området ger ändå en känsla av dynamik och är samtidigt väldigt trevligt. Ett bra ställe för en lunch.

 De av Unesco världsarvsklassade historiska delarna av Brasiliens äldsta stad Salvador de Bahia  består av flera stadsdelar. Den man vanligen tänker på och som turist besöker är  Pelourhino  där de flesta  sevärdheter  finns. Man kan dock med fördel (om man är försiktig) ta en promenad genom stadsdelarna Carmo och  Santo Antônio Além do Carmo  (det senare är helt enkelt en positionsbestämning som betyder att Santo Antônio ligger utanför Carmo). Stadsdelarna är inte lika rika på vare sig folkliv eller sevärdheter som Pelourhino och jag skulle nog inte ge mig ut här på natten men om man promenerar på dagen så är området ändå helt OK. Husen har samma klara färger som i Pelourhino och här finns en del vattenhål i form av kaféer. Den främsta sevärdheten i Carmo är kyrkan  Igreja e Convento de Nossa Senhora do Carmo  men här utfärdas en varning att man för att besöka den får klättra upp för rätt branta (om än inte så höga) trappor. Följer man vägen från Pelourhino (den enklaste gatan är Rua

 Intill  Et'hem Bey-moskén  vid Skanderbegtorget i Tirana står en annan skapelse av  Etëhem Bey Mollaj , poet och administratör, nämligen det höga klocktornet. Tornet uppfördes på 1800-talet av de osmanska turkarna som då styrde i denna del av Balkan och är i islamisk stil men ursprungligen med en venetiansk klocka som skulle slå varje timme. År 1928 installerades dock ett nytt tyskt urverk i klockan. Tornet är 35 meter högt (vilket när det uppfördes räckte för att göra det till den högsta byggnaden i staden). Sedan 2016 kan man gå in i det och har då en trappa på 90 steg att klättra upp för. När jag kom till Tirana var det med en liten minibuss från Budva i Montenegro. Den stannade på parkeringen vid Skanderbegtorget och klocktornet var alltså bokstavligen det första jag såg av Tirana. Det är inte ett så dåligt första intryck även om tornet då inte var öppet och värmen den dagen heller inte gjorde mig sugen på att klättra i torn.

 Det här är kanske inte så mycket en plats man inte vet att man vill besöka som en plats som i sig inte direkt lockar besökare men som är svår att undgå att notera när man väl är i Berlin. När arbetarrörelsen började växa sig stark i Tyskland i slutet av 1800-talet ville kejsaren och de konservativa krafterna i landet främja den lutherskt-evangeliska kristendomen i de norra delarna av landet som motvikt. Det beslutades att en kyrka skulle byggas i Berlin och kejsaren Wilhelm II ville att den skulle tillägnas hans farfader Wilhelm I.  Kyrkan byggdes mellan 1891 och 1895 efter design av arkitekten Franz Schwechten. I november 1943 skadades kyrkan svårt i ett bombanfall. Spiran bröts av och föll ned. Mycket av kyrkan stod dock kvar och det hade varit fullt möjligt att återuppbygga den efter kriget. Då utbröt dock kontroverser om hur detta skulle ske. Arkitekten Egon Eiermann ville först riva det skadade tornet och bygga nytt men det orsakade ramaskri och det slutade med att Eiermann svän

 Norr om Helsingfors centrum, vackert beläget vid en havsvik, ligger Sibeliusparken, namngiven efter Finlands store tonsättare Jean Sibelius (1865-1957). I Sibeliusparken finns ett monument över kompositören. Det är ett antal metallrör hopfogade på ett sätt som när det blåser ska ge upphov till ljud. Monumentet skapades av konstnären Eila Hiltunen och väckte viss kritik när det först avtäcktes 1967. Den otraditionella skapelsen ansågs av många inte göra Sibelius rättvisa. För att i viss mån dämpa missnöjet har man bredvid monumentet ställt en mer traditionelln staty av kompositören. Man får naturligtvis tycka vad man vill om monumentet, själv kan jag inte påstå att jag finner det särskilt stötande, snarare tvärtom. Om det inte är i betraktarens smak så kan man ändå njuta lite av den omgivande parken.

 Beijing är en stad som förändras mycket snabbt. Det byggs nya områden hela tiden. Det innebär också att många traditionella områden försvinner. På senare år har man dock börjat bevara en del av de gamla kvarteren. Traditionellt har kineser i städerna bott i siheyuan,  små innergårdar omslutna av fyra hus. När flera av dessa förenas till ett kvarter eller bostadsområde så kallas det för en hutong. Dessa består alltså egentligen av rätt traditionella kvartersstäder med gårdar och små gränder. En gång var det så större delen av Beijing såg ut men numera finns hutonger bara kvar i vissa delar av huvudstaden. Bilderna är tagna i det kvarter där jag bodde på ett mycket trevligt hostel (kan ses på sista bilden) år 2013. Det ligger precis intill Förbjudna staden. Liknande områden finns också längre norrut (vid trum- och klocktornen). Att ta en promenad genom minst ett sådant här område borde vara ett måste för en Kinaresenär. Kom dock ihåg att det här är inte Skansen, det här är fortfarande l

 Det saknas ju inte direkt platser där man kan se Paris från ovan (Eiffeltornet och Sacre Coeur i Montmartre är väl troligen de mest kända) men om man vill ha en liten åktur och samtidigt vara mitt i smeten med utsikt över alla de kända attraktionerna så är ett pariserhjul i Jardin de Tuleries inte en så dum idé. Det här hjulet kallades förr Funfair Paris  men har numera det engelskspråkiga namnet The View Paris (jag har faktiskt inte lyckats bekräfta det franskspråkiga namnet, det här är verkligen inte en av toppattraktionerna i den franska huvudstaden). Det fanns ett betydligt större pariserhjul på Place de la Concorde som kallades Roue de Paris  men det monterades ned då det ansåg störa stadsbilden. På det sättet är det här mindre hjulet i parken betydligt smidigare och man kan som synes ändå se Eiffeltornet, Montmartre (i fjärran), Musée d'Orsay och La Lounre och själva Tuileriesparken på mycket nära håll. Ett kul sätt att se Paris och samtidigt få en åktur.

 Hon är förmodligen Karlstads mest kända "invånare", statyn utanför stadshotellet som kallas för " Sola i Kallsta ". Den verkliga förebilden för statyn var en kvinna som hette  Eva Lisa Holtz . Hon föddes i Karlstad 1739 och avled 1818. I många år drev hon ett värdshus i staden. Som värdhusvärdinna blev hon snabbt känd för att vara glad och trevlig och ha ett "soligt humör". Hon kom därför att kallas "Sola i Kallsta" (vilket för den som till äventyrs inte förstår det betyder "Solen i Karlstad") och värdshuset blev känt som "Solas". Hon blev så omtalad att begreppet satte sig långt efter hennes död. Det har kommit att bli en symbol för glädjen i den värmländska staden och har använts som kommunslogan. Statyn utanför stadshotellet skänktes till Karlstad kommun av journalisten Lennart Cedrup år 1985. Den är ett verk av konstnären  Herman Reijers , Den är givetvis ett måste att se om man är i Karlstad.

 Om man under sitt besök i Budapest gör besök på  Budaborgen  eller  Mathiaskyrkan  så lär man inte undgå att gå förbi den neo-romanska terrass som kallas för Fiskarbastionen (på ungerska  Halászbástya ). Här har man utsikt över hela staden. Fiskarbastionen är ungefär 140 meter lång (en sydlig del som är runt 40 meter, en central del på 35 meter och en nordlig på 65 meter). Den ursprungliga konstruktionen var en del av Budaborgens mur och uppfördes troligen på 1700-talet. Den nuvarande ritades av arkitekten  Frigyes Schulek  och uppfördes mellan åren 1895 och 1902. Den har aldrig fungerat som en verklig bastion men har blivit ett landmärke i Budapest och skadades under kriget. Namnet kommer troligen av att fiskhandlare ställde upp sina stånd här tidigare. Fiskarbastionen är framförallt en fantastisk utsiktspunkt där man kan se ut över Donau och Peststidan av Budapest men den är också vacker att se på i sig. När man går mellan Budaborgen och Mathiaskyrkan så gör man med fördel en avst

 Den polska staden Krakow har kommit att bli en ganska välbesökt turistort och här finns mycket att se. En sak man inte bör missa är det gamla kungliga residenset Wawel som en gång var centrum för Polens politiska liv. Wawelborgens äldsta delar är sannolikt från 1000-talet då makten i det polska riket hamnade i området. Borgens ursprung är förknippad med myten om att det en gång bodde en drake under berget här som dödades av sönerna till stadens mytologiske grundare Krakus genom att förgifta ett kadaver. Den historien är naturligtvis inte historiskt belagd men sant är i alla fall att det här under hela medeltiden var säte för såväl den världsliga som den kyrkliga makten i Polen. Här finns en katedral (den nuvarande är från 1300-talet men den ersatte en tidigare) där monarkerna kröntes och begravdes och borgen var förutom kungligt residens också säte för regeringen och det polska parlamentet Diet. Den har byggts på under århundradena och här finns nästan alla europeiska arkitekturstila

 För ett drygt år sedan skrev jag om en resa jag gjort till Azerbajdzjans huvudstad  Baku  men staden har så mycket att erbjuda att jag tycker det är dags att göra ett återbesök. Den här gången tänkte jag titta närmare på den strandpromenad vid Kaspiska havet (som alltså inte är ett hav utan världens största insjö) som på engelska kallas Baku Boulevard  men vars riktiga namn är  Deniz kenari Milli park. Strandpromenaden invigdes 1909. Det var vid ungefär den här tiden som oljeindustrin i landet byggdes upp, till stor del med hjälp av  bröderna Nobel  och de tidiga oljemiljonärerna byggde sina villor här vid Kaspiska havets strand. Man importerade jord för att utveckla området till mer av parkmark och odlade träd. Så fick den det utseende den har idag. Den fortsatte utvecklas under Sovjettiden men på 1980-talet fick parken förfalla. Vattenytan började också stiga och delar av området förstördes. Efter Sovjetunionens fall har Azerbajdzjan återigen använt oljeinkomster för att bygga skryt

 Amazonas huvudstad Manaus är också säte för det katolska stiftet för Amazonas sedan 1892 (då Amazonas blev ett eget stift). Den har därmed en egen katedral. Catedral Metropolitana Nossa Senhora da Conceição  är som namnet antyder tillägnad den heliga jungfrun. Den ursprungliga kyrkan grundades av missionärer från karmelitorden på 1600-talet och utvecklades senare av provinsens ledare. Den gamla kyrkan totalförstördes dock i en brand 1850. Den nya kyrkan, i grekisk stil, öppnade 1878. Materialet kom till stora delar från Europa, givetvis främst från Portugal. Kyrkan blev upphöjd till katedral 1946. Det här är väl ingen märklig kyrka jämfört med många andra men är man i Manaus så är det definitivt värt att gå hit och sitta i stillhet en stund.

 Det här inlägger handlar inte så mycket om en plats man inte vet att man vill besöka som om en plats man som resenär i Europa ganska ofta besöker - utan att tänka på det. Hamburg Hauptbahnhof  är Tysklands största tågstation, räknat efter antal besökare, och näst störst i Europa (efter Gare du Nord i Paris). Här passerar runt 550 000 passagerare varje dag. Kommer man från Skandinavien och ska åka tåg i Europa så är det här den naturliga hubben för vidare transport. Stationen invigdes 1906 och ersatte då de fyra tidigare stationer som fanns runt omkring stadskärnan i Hamburg. Den ritades av arkitekterna  Heinrich Reinhardt och Georg Süßenguth.  På världsutställningen i Paris 1889 (där Eiffeltornet presenterades) hade ett inslag varit Louis Berouds paviljong Gallerie des mashines  och den inspirerade de två arkitekterna till dagens station. Kejsaren lär ha blivit så förfärad att han lät riva det första utkastet men det andra byggdes och blev alltså verklighet 1906. Det här är lite av e

 I Sverige är det amerikanske självständighetskriget på 1770-talet något man har hört talas om men inte riktigt känner till i alla detaljer. Vi vet att kolonisternas ledare hette George Washington och att konstitutionen undertecknades av personer som Thomas Jefferson och Benjamin Franklin men inte så mycket mer. I USA - och kanske allra mest i Massachusetts - är dock grundlagsfäderna och patrioterna mytomspunna hjältar med spännande legender kring dem. En sådan hjälte är patrioten Paul Revere som ska ha ridit runt i natten i april 1775 för att varna upprorsmakarna att de brittiska kolonialtrupperna var på väg. Ritten i fråga ägde verkligen rum men har sedan dess blivit föremål för en hel del romantiserande utsvävningar. Hur som helst har den kommit att bli kännetecknet för Paul Revere. Han var egentligen en förmögen silversmed som kom att sympatisera med självständighetsivrarna och hjälpte till att bygga upp ett system för informationsinsamling och signalering. Hans ritt var ett exempe

 Få samtida konstnärer har lyckats göra sig ett namn i den svenska offentligheten som Lars Lerin.  Han är inte bara en av våra mest kända bildkonstnärer, främst i akvarell och grafik, han har också varit Sommarpratare i radio och stått värd för flera tv-program i SVT. Lerin föddes i Munkfors och bor i dag i Hammarö tillsammans med sin man Manuel Marques "Junior" Lerin (ursprungligen från Brasilien). Lerin är alltså värmlänning av födsel och ohejdad vana. När den klassiska Karlstadsrestaurangen Stadsträdgården brann ned 1959 tog byggmästaren  Paul Jardeby initiativ till en ny restaurang ute på Sandgrundsudden i Karlstad. Den ritades av arkitekten Uno Asplund. Den blev snabbt en av Karlstads ledande dansrestauranger men i början av 2000-talet viktade marknaden och år 2011 köpte kommunen restaurangen. Lars Lerin hade då redan sedan 2005 en permanent utställning på Laxholmen i Munkfors men med den nya möjligheten flyttades utställningen till Karlstad och det nya muséet i den gam