Platser Du inte visste att Du ville besöka

 På  Fleet Street  i London, den klassiska gatan för brittiska dagstidningar, finns den här minnesplaketten över journalisten och författaren Edgar Wallace. Jag får erkänna att jag innan jag lade märke till den inte hade en aning om vem denna person var. Edgar Wallace föddes 1875 av en fattig mor som hade haft ett tillfälligt sexuellt möte med en man. Hon betalade en forsterfamilj att ta hand om sonen men när hon inte längre klarade det så adopterade famliljen honom istället. Han växte upp och sålde som första jobb dagstidningar på Fleet Street. Han tog värvning och tjänstgjorde i Sydafrika. Han blev senare krigskorrespondent för Reuters och Daily Mail. I sin rapportering skrev han bland annat om övergreppen i Belgiska Kongo. Samtidigt skrev han skönlitteratur, främst deckare. Wallace var den förste brittiska deckarförfattare som använde poliser som protagonister snarare än amatördetektiver vilket var det vanliga då. Han blev mindre smickrande den förste reporter att spar...

 Vid brofästet till  Erasmusbron  i Rotterdam  ligger det hamnområde som kallas  Leuvehaven. Gångvägen upp från hamnen leder upp mot en ganska distinkt byggnad med utskjutande överdel. Jag har länge undrat vad det är för hus så nu har jag tagit reda på det. Huset i fråga är en hotellbyggnad som ursprungligen uppfördes efter ritningar från arkitektbyrån  Tuns + Horsting architecten 1986-1989. Den hyste då ett hotell och en Imax-biograf. Runt år 2010 genomgick den en större renovering under ledning av MAS architecture och blev ett femstjärnigt hotell. Hotellet drivs idag av DoubleTree by Hilton.

 Ett rum i ätten Wittelsbachs  residens  i München är sedan 1939 vikt för en utställning av den ganska ansenliga samling reliker och relikskrin som de samlat på sig. Samlingen startades under den katolska motreformationen i slutet av 1500-talet av hertig Wilhelm V som styrde mellan 1579-1598. Hans son Maximilian I som regerade under första halvan av 1600-talet utvidgade samlingen. De samlade heliga reliker från hela kristendomens historia och deras samling ansågs vara det mest värdefulla i palatset. Guldsmeder fick i uppdrag att göra skrin åt relikerna, många av dem mycket påkostade. Här finns också en alldeles utsökt Svart Madonna , alltså en avbildning av den heliga jungfrun med mörk hud.

 I dag kan den som besöker  Sankta Agathas kapell  i  Duomo di Milano  under altaret se en grav i glas med lämningarna av en man klädd i biskopsdräkt. Detta är ett ganska sent tillskott i kyrkan, kroppen flyttades hit först 1988 efter att i många år vilat i en annan kyrka i Milano,   Basilica di Santo Stefano Maggiore . Kvarlevorna i glaskistan ska ha tillhört den tidiga biskopen Martinianus som ska ha grundat just den kyrkan där han tidigare var begravd. Martiniaus var biskop i Milano åren 423-435 och är kanoniserad som helgon. Han firas traditionellt den andra januari men dog egentligen redan 29 december. Han ska ha varit en ödmjuk man som inte ville acceptera biskopsrollen först (en egenskap som dock tillskrivs ganska många helgon) men grundade som sagt en kyrka tillägnad den förste martyren Stefanus. Han ska också ha kommunicerat med kejsaren och skänkt denne en bok om uppståndelsen.

 I dag är det ju Förintelsens minnesdag och normalt skulle jag naturligtvis ha ett inlägg om ett resmål kopplat till Förintelsen här. Faktum är dock att det just idag, 27 januari 2026, också är exakt 270 år sedan världens mest kände kompositör Wolfgang Amadeus Mozart föddes. Då jag i somras besökte Salzburg och just det hus där kompositören föddes så tänkte jag skriva detta inlägg om detta museum, ett av världens mest besökta. År 1747 flyttade den professionelle musikern och violinläraren  Leopold Mozart  och hans nygifta maka  Anna Maria Pertl  in i en liten hyreslägenhet på  9 Getreidegasse.  Där fick de sju barn men endast två av dem överlevde spädbarnsåren. Sonen Wolfgang föddes den 27 januari 1756 och han och hans syster Nannerl växte upp här. Samma år skrev fadern den lärobok i violinspel för vilken han är mest känd. Leopold gav barnen undervisning i musik och i dåtidens instrument och han såg snabbt att Wolfgang Amadeus hade en enorm fallenhet...

 En plats som väl alla vet att de vill besöka är Pantheon, det antika templet i Rom som länge var en kristen kyrka. Vad som kanske är mindre bekant är att den förste person som begravdes i detta tempel var renässanskonstnären Rafael. Rafael, egentligen  Raffaello Sanzio da Urbino , föddes 1483. Hans far var hovmålare i den lilla staden Urbino och när han dog elva år senare verkar hans unge son ha tagit över flera av uppgifterna i verkstaden. Han skolade sig och räknas som mästare från år 1500. Tillsammans med Leonardo da Vinci och Michelangelo räknas han som en av de främsta konstnärerna och arkitekterna under den italienska renässansen och var oerhört produktiv under sitt liv. Detta blev dock ganska kort och han avled redan 1520, 37 år gammal. Han hade länge studerat antika monument och älskade särskilt Pantheon. Han bad själv om att få bli begravd där vilket påve Leo X beviljade (han ska också ha knäfallit och gråtit framför konstnärens kropp), Graven öppnades år 1833 av p...

 I hörnet mellan gatorna Beogradska och Krunska i Belgrad, precis runt hörnet från Nicola Tesla-muséet , ligger  restaurang Na Ćošku . Det är en mysig liten restaurang med ett internationellt kök som ändå försöker vara förankrat i den serbiska mattraditionen. På menyn finns pastarätter, cevapcici, kött, fisk, fågel och vegetariskt (följ länken ovan för en komplett meny). Namnet är serbiska för "runt hörnet" och sammanfattar väl just att man vill vara en kvarterskrog (om än av det kanske lite finare slaget). Jag passade på att smita in här för en lunch men det går även att äta middag och beställa catering liksom förstås att bara koppla av med en öl (eller kaffe).

 Gårdagen inlägg handlade ju om  Liesl Karlstadt-Brunnen , en av de sex minnesfontäner över kända bayerska kulturpersonligheter som står på  Viktualienmarkt  i München. Jag har tidigare skrivit även om  Roider Jackl-Brunnen . I dag skriver jag om ytterligare en av dessa fontäner. Elise Aulinger föddes 1881 och kom att bli en känd skådespelerska. Hon medverkade i flera filmer med början redan 1921 men det är ändå främst för sin mångåriga medverkan i bayersk radio som hon är mest känd. Hon fick kontrakt med radion 1925 och medverkade i flera år. Mest känd är hon för sin karaktär  Ratschkathl som kommenterade dagsaktuella händelser på ett komiskt sätt, ofta genom sånger. Aulinger dog 1965. Fontänen på Viktualienmarkt skapades av  Toni Rueckel och invigdes 1977.

 På  Viktualienmarkt  i München står sex minnesfontäner tillägnade kända bayerska personligheter. Jag har tidigare skrivit om  Roider Jackl-brunnen  som är en av dessa. I dag skriver jag om en annan av dessa. Liesl Karlstadt-Brunnen är uppförd till minne av den bayerska komikern och skådespelerskan Liesl Karlstadt. Hon föddes 1892 som Elisabeth Wellano och avled 1960. Hon är känd för sitt samarbete med sin partner  Karl Valentin (det finns ett museum tillägnat dem i stadsporten  Isartor , men det var dessvärre stängt för renovering när jag var där). Minnesbrunnen invigdes redan 1961, året efter hennes död, och är ett verk av konstnären  Hans Osel . Den visar Karlstadt i hennes mest kända roll som marknadsförsäljerska (vilket ju är passande på den här platsen).

 I  gårdagens inlägg  berättade jag om den administrationsbyggnad som Richard Kandt styrde den första tyska kolonin i Rwanda från. Mellan 2004 och 2017 hyste byggnaden ett naturhistoriskt museum. De samlingarna har nu flyttats till en annan plats - åtminstone till största delen. En liten samling reptiler finns dock kvar och är en del av den nuvarande utställningen. När jag säger reptiler menar jag främst ormar. Dessa förvaras i ett stort terrarium i trädgården. Här finns olika sorters ormar, bland dem några av de giftigaste som finns, bland annat en svart mamba.  Här finns dock också boaormar som istället kramar ihjäl sina byten. Av naturliga skäl hålls ormarna inlåsta men de är för det mesta väl synliga. Förutom ormarna finns också en krokodil , en art som ju är vanlig i Nilen. Reptilutställningen är en lite udda del av ett museum ägnat åt kolonialhistoria men det hindrar ju inte att det ändå är intressant att se och lära sig mer om dessa djur.

 Det östafrikanska landet Rwanda har en rik och spännande historia som till stora delar är okänd för en svensk publik. Faktum är att landet har längre anor än många europeiska länder. Ett rwandiskt kungarike finns belagt sedan medeltiden (om än i muntliga traditioner). Tidvis var det mycket större än dagens republik geografiskt. Det är också ett av de länder som koloniserades förhållandevis sent. De första européer som etablerade en koloni i området var tyskarna och de hade inte kontroll mer än några år innan de efter Första Världskriget förlorade området till Belgien. Den tysk som var den förste administratören för kolonin var en läkare vid namn Richard Kandt . Det var han som först etablerade huvudstaden till Kigali 1907. Han var också en av de första att ha kontakt med det rwandiska kungadömet från början. Den här byggnaden byggdes 1908 och var hans administrationsbyggnad. Efter kolonialtiden har den använts som naturhistoriskt museum (mer om detta i morgon) men sedan 2017 är de...

 Vid Dammsjöns sydspets, tjugo meter ovanför Erstaviken , i  Tattby naturreservat  i Nacka, fanns en gång i tiden två kvarnar som man idag kan se spåren av. Det var tidsödande att mala sin egen säd så människor har i alla tider sökt naturens hjälp, oftast i form av vind eller vatten, för att driva kvarnar. Utloppet från Dammsjön till Erstaviken var en lämplig plats. Redan 1723 fanns det två kvarnar här men dessa var inte i bruk året om på grund av vattenbrist. Kanske ledde det till att man dämde upp mer vatten för år 1736 ska de ha varit i bruk året om. Ett fyrtiotal mjölnare som arrenderade kvarnen är kända med namn och betalade arrende och en del av spannmålet i betalning. Man skeppade länge ut varorna via Erstaviken men från mitten av 1800-talet kom järnvägen och konkurrerade ut havstransporterna. I dag är kvarnarna borta men spåren kan fortfarande ses.

 På  Hradčanytorget utanför  Pragborgen  står den här gamla gaslampan. Den är från 1876 och har åtta balkar som håller upp gaslampor och figurer som dekorationer. Den är ett verk av skulptören Eduard Veselý enligt arkitekten Aleš Linsbauers design. Ursprungligen fanns det sexton liknande gaslampor i Prag men idag finns bara tre kvar. Före elektrifieringen var denna typ av lampa den normala gatubelysningen i Prag. En lykttändare gick runt och tände dem på kvällen. 1985 byggdes denna gatlykta om till elektrisk drift men sedan 2005-2006 har den åter genomgått en stor renovering och drivs idag med gas igen som ett minne av det gamla Prag.

 Familjen Wittebachs   residens i München  är Tysklands största stadspalats och innehåller som jag skrev i gårdagens inlägg väldigt mycket vårt att se. En av de mäktigaste sevärdheterna ligger precis vid entr+en i form av den gård som kallas Grottenhof . Hertig Wilhelm V beställde   den här innergården som började byggas 1583. Den ritades av den holländske konstnären Friedrich Sustris  som ville efterlikna italienska renässansgårdar. I ena änden finns en hall som imiterar en grotta, täckt med formationer som liknar stalagtiter och stalagmiter och har inläggningar av snäckor. Fasaden fick sitt nuvarande utseende runt 1730. I entrén finns målningar som visar scener ur Ovidius Metamorfoser.

 Residenset i München, under många år säte för de bayerska elektorerna och slutligen för dess kung (när man antog den titeln) av ätten Wittelsbasch, är Tysklands största stadspalats. Det rymmer tio innergårdar och 130 rum i flera delar, varav Alte Residenz , Königsbau och Festsaalbau  är de viktigaste. När jag besökte München var det rätt regnigt så det här palatset kom väl till pass. Här kan man strosa runt en hel dag. Givetvis är det svårt att göra hela palatset rättvisa i ett sådant här blogginlägg så det kan finnas anledning att återkomma. Den första byggnaden på platsen anlades 1385 och sedan har palatset successivt byggts ut.  Den översta bilden visar  Antikvariet  byggt mellan 1568 och 1571 av  Wilhelm Egkl  och  Jacobo Strada  för att hysa hertig  Albert V:s  samling av antika föremål, framförallt statyer. Det är den största renässanshallen norr om Alperna och har gjorts om till bankettsal. I  porslinskabinettet...