Drottning Kristinas minnesvård

 I dag på den Internationella Kvinnodagen vill jag naturligtvis uppmärksamma en kvinna på bloggen. Vem passar då bättre än en av det yttersta fåtal (har sett uppgifter om två eller tre) kvinnor - och definitivt den enda svensk - som faktiskt är begravd i Peterskyrkan i Rom?

Drottning Kristina föddes 1626 som enda barn till Sveriges kung Gustav II Adolf. Det finns flera historier om hur hon vid födelsen misstogs för en pojke och det har till och med spekulerats i att hon kanske var en pseudo-hermafrodit (alltså delvis man om än med kvinnliga genitalier). En gravöppning har dock visat att det åtminstone inte finns något i kvarlevorna som tyder på den saken så vi får nog skriva det ryktet på kontot för en oförstående mansvärld som hade svårt att acceptera en stark kvinna. Hennes far lyckades i alla fall få ständerna att acceptera att hon skulle ärva tronen (om han inte senare fick en son) något hon dock kom att göra i förtid då fadern stupade då hon endast var sex år gammal. Hon växte upp med förmyndare i ett land styrt av en förmyndarregering men kunde som myndig själv ta över makten. Hon hade lärt sig en hel del statskonst av sin förmyndare Axel Oxenstierna, som ju skapat en stor del av den svenska statsförvaltningen, men hennes verkliga passion stod till konst, kultur och vetenskap. Hon umgicks med den tidens lärde och är känd för att bland annat ha bjudit René Descartes till Stockholm. Det bar sig inte bättre än att filosofen drabbades av lunginflammation och avled.

En dag år 1654 abdikerade drottningen och lämnade Sverige. Hon hade då i flera år motsatt sig krav på att gifta sig under förevändningen att hon inte ville underkasta sig någon man. Hon hade dock ett visst tycke för sin kusin som hon fick riksdagen att acceptera som tronföljare utan äktenskap vid sin kröning 1650. Karl X Gustaf kom också mycket riktigt att efterträda henne vid abdikationen. Det har spekulerats mycket i varför hon valde att abdikera. En del har sett det som att hon ville konvertera till katolicismen, något som hade varit omöjligt för en svensk regent. Kristina konverterade mycket riktigt senare och blev katolik, något hon själv påstod växt fram under en lång tid och att hon aldrig var bekväm med lutheranismen. Andra har spekulerat till att hon snarare ville leva ett mer utsvävande liv. Hur det än var med anledningen så lämnade Kristina i alla fall Sverige, men inte utan att ha förhandlat till sig flera förläningar. Hon ägnade också stora delar av sitt återstående liv åt att planera olika krigsoperationer mot bland annat Neapel eller att förhandla om landområden med sina efterträdare så ett bristande intresse för politik var nog inte orsaken.

Kristina kom att bosätta sig i Rom och konverterade till katolicismen. Hon umgicks med kardinaler och intellektuella. Vid sin död 1689 blev hon begravd i Peterskyrkan, då den andra kvinna att föräras detta. Hennes grav ligger i en krypta under kyrkan men Carlo Fontana skapade på uppdrag av påven Clemens XI en minnesvård som sedan 1702 sitter uppsatt nära ingången i kyrkan (väldigt nära Michelangelos Pieta). Under minnesvården står det i översättning: Clemens XI fullbordade 1702 detta monument över Kristina, Svearnas drottning, som avsade sig riket och avsvor sig kätteriet, samt med fromhet antog den ortodoxa religionen som hon i Rom, sin utvalda boning värdigt utövade