Spåren av Berlinmuren

 I dag den nionde november är det exakt 33 år sedan som Berlinmuren öppnades och sedan började rivas. Denna enorma händelse finns väl dokumenterad i Berlin. En minnesplats som gränsövergången Checkpoint Charlie är naturligtvis för känd för den här bloggen men jag har tidigare skrivit om den fantastiska konstutställningen East Side Gallery där konstverken målats direkt på murdelarna.

Runt om i staden finns också dessa plattor i marken som markerar murens sträckning. Det är i dag lite konstigt att tänka på att gatan man promenerar på en gång var blockerad av en mur som helt stängde av vägen och att man från ett kvarter inte kunde gå till nästa.

Berlinmuren byggdes 1961 av kommunistregimen i DDR som ett svar på den allt högre utvandringen (flykten) från Östberlin till Västberlin. Staden hade, liksom hela landet, efter Andra Världskriget delats i fyra ockupationszoner, en amerikansk, en brittisk, en fransk och en rysk. De tre första bildade snart Västberlin, en del av Förbundsrepubliken Tyskland, medan den ryska zonen blev grunden för Tyska demokratiska republiken (DDR). De första åren var gränsen mellan zonerna relativt öppen men när det stod klart att allt fler sökte sig till Väst så byggdes muren för att isolera den västra delen av staden från det omgivande DDR. Muren stod på plats i 28 år (och har alltså nu varit borta längre än den stod). 

Det var när kommunistpartiet i slutet av 1989 försökte reformera sig som muren föll närmast av misstag. Det fanns ett beslut om att gradvis öppna gränsövergångarna och underlätta kontakterna mellan de två delarna av Berlin. Günter Schabowski hade fått uppgiften att kommunicera detta på en presskonferens men hade inte fått all information. När frågan ställdes om tidsramen för öppnandet så svarade han därför att det gällde från och med nu. Nyheten kablades ut och snart var gränsövergångarna fyllda med folk. Vakterna som inte visste vad de skulle göra valde att helt enkelt låta gränsen vara öppen. Snart hade hundratals människor strömmat över till den västra sidan och muren börjat forceras. Resten är som man säger historia. En historia vi fortfarande påminns om genom dessa plattor i Berlins gator.