Den svåra vägen
Alla som någon gång har varit ute och rest (förutom möjligen väldigt strikta sällskapsresor) vet att det inte alltid blir exakt som man förväntat sig. Ibland inträffar missöden som vid tillfället känns jättejobbiga. Kanske missade man en anslutande buss och blev kvar i en liten håla man aldrig hört talas om. Ofta är det dock så att när man tänker tillbaka på resan så är det dem man minns allra bäst och i efterhand kan skratta åt och till och med vara tacksam över som upplevelse.
Det här inlägget handlar om en sådan upplevelse. Jag vet inte om jag egentligen ska kalla det ett resetips för det innehåller väldigt mycket besvär men för den som inte är överdrivet bekväm och lite våghalsig kan det faktiskt vara en intressant upplevelse. Det är inte en resrutt jag skulle valt om jag haft all information i förväg men det är inte heller en resa jag i efterhand vill ha ogjord.
För ganska exakt ett år sedan gjorde jag och en kompis en resa i Kaukasus (den kommer återkomma många gånger på denna blogg). Mot slutet av resan befann vi oss i den georgiska badorten Batumi vid Svarta havet (som vi återkommer till i ett framtida inlägg) och skulle resa till grottstaden Vardzia med en hyrbil vi hyrt i Tblisi. Min kompis hade sett ut en fin rutt med intressanta vyer och fin natur. Så vi lämnade Batumi på morgonen och följde denna lite mindre väg.
Jag kan börja med att berätta att bilturism i Georgien i sig generellt är en märklig upplevelse. Vägarna håller varierande standard, landet är väldigt kuperat med berg och dalar och det kryllar av kor. Alltså inte kor som står i hagar utan stora grupper av kor som står, går och sitter på själva vägen. De flyttar sig dock lite sävligt när man kommer men det innebär naturligtvis att man får köra betydligt långsammare än man annars skulle gjort.
Längs med vägen genom Adzjarien såg vi gamla turkiska broar (med kor på givetvis) över floden Adjariskhali och ett vattenfall i Mkusethi. Vi stannade för lunch i Khulo, en liten stad där det skulle finnas trämoskéer och en linbana. Några moskéer hittade vi inte, däremot en restaurang. Och det var där min kompis plötsligt började stöna över Lonely Planet. Han hade nämligen upptäckt att det stod att vägen från och med nu skulle bli betydligt mer svårtillgänglig.
Det var något av en underdrift. Vi hade inte mer än svängt runt hörnet från vår parkeringsplats så upphörde den asfalterade vägen. Från och med där var det grusväg (och då inte en bekväm grusväg). Vi körde i 20-30 km/timmen i 50 kilometer! Vägen gick upp i bergen och ned igen. Den var heller inte särskilt bred, vilket gjorde möten svåra. Vid ett tillfälle kom vi fram till en gigantisk vattenpöl mitt i vägen på väg nedåt. Min kompis som körde saktade in och frågade om vi verkligen skulle våga oss på att köra ned i pölen. Jag tittade mig runt och funderade lite på vad han menade. Alternativet verkade ju vara att backa uppför berget i några kilometer vilket inte direkt kändes lockande. Det gick naturligtvis bra och efter ett tag kom vi ut på en riktig väg igen.
För den riktigt våghalsige är det en vacker väg. Rekommenderas på egen risk, kan man säga.
Det här inlägget handlar om en sådan upplevelse. Jag vet inte om jag egentligen ska kalla det ett resetips för det innehåller väldigt mycket besvär men för den som inte är överdrivet bekväm och lite våghalsig kan det faktiskt vara en intressant upplevelse. Det är inte en resrutt jag skulle valt om jag haft all information i förväg men det är inte heller en resa jag i efterhand vill ha ogjord.
För ganska exakt ett år sedan gjorde jag och en kompis en resa i Kaukasus (den kommer återkomma många gånger på denna blogg). Mot slutet av resan befann vi oss i den georgiska badorten Batumi vid Svarta havet (som vi återkommer till i ett framtida inlägg) och skulle resa till grottstaden Vardzia med en hyrbil vi hyrt i Tblisi. Min kompis hade sett ut en fin rutt med intressanta vyer och fin natur. Så vi lämnade Batumi på morgonen och följde denna lite mindre väg.
Jag kan börja med att berätta att bilturism i Georgien i sig generellt är en märklig upplevelse. Vägarna håller varierande standard, landet är väldigt kuperat med berg och dalar och det kryllar av kor. Alltså inte kor som står i hagar utan stora grupper av kor som står, går och sitter på själva vägen. De flyttar sig dock lite sävligt när man kommer men det innebär naturligtvis att man får köra betydligt långsammare än man annars skulle gjort.
Längs med vägen genom Adzjarien såg vi gamla turkiska broar (med kor på givetvis) över floden Adjariskhali och ett vattenfall i Mkusethi. Vi stannade för lunch i Khulo, en liten stad där det skulle finnas trämoskéer och en linbana. Några moskéer hittade vi inte, däremot en restaurang. Och det var där min kompis plötsligt började stöna över Lonely Planet. Han hade nämligen upptäckt att det stod att vägen från och med nu skulle bli betydligt mer svårtillgänglig.
Det var något av en underdrift. Vi hade inte mer än svängt runt hörnet från vår parkeringsplats så upphörde den asfalterade vägen. Från och med där var det grusväg (och då inte en bekväm grusväg). Vi körde i 20-30 km/timmen i 50 kilometer! Vägen gick upp i bergen och ned igen. Den var heller inte särskilt bred, vilket gjorde möten svåra. Vid ett tillfälle kom vi fram till en gigantisk vattenpöl mitt i vägen på väg nedåt. Min kompis som körde saktade in och frågade om vi verkligen skulle våga oss på att köra ned i pölen. Jag tittade mig runt och funderade lite på vad han menade. Alternativet verkade ju vara att backa uppför berget i några kilometer vilket inte direkt kändes lockande. Det gick naturligtvis bra och efter ett tag kom vi ut på en riktig väg igen.
För den riktigt våghalsige är det en vacker väg. Rekommenderas på egen risk, kan man säga.
Kommentarer
Skicka en kommentar