Sovjetnostalgi och vattenkaskader
Förra sommaren (2019) gjorde jag en rätt kul resa som det kommer finnas anledning att återkomma till flera gånger. Jag tog nattbussen från Stockholm till Karlskrona där jag var två dagar innan jag tog färjan till Gdynia. Jag bodde i Gdansk några dagar och tog sedan tåget via Krakow till Kiev där jag mötte upp andra personer. Vi reste runt med tåg i Ukraina (en upplevelse i sig som det kan finnas anledning att återkomma till) och besökte förutom Kiev även Lviv och Odessa.
Eftersom sällskapet bestod av både en barnfamilj och ensamstående män som reste vi dock i lite olika takt. Jag och en kompis ville helt enkelt göra ett stopp mellan Lviv och Odessa. Det visade sig att det inte var helt enkelt att hitta en plats som passade in i vår resplan. Till sist föll valet på Vinnytsia. Jag ska vara ärlig med att det inte var den stad som vi helst besökt och att det nog inte är en plats man reser specifikt till eller ens som en naturlig del av en rundresa. Skulle man råka befinna sig i denna del av Ukraina kan staden dock vara värd ett besök.
Vinnytsia har drygt 370 000 invånare och är alltså ungefär i Malmös storlek. Staden känns dock mindre. Den ligger i de centrala till västra delarna av landet. Utanför staden låg under kriget det nazistiska fästet Wehrwolf men det får bli ämnet för morgondagens post. De centrala delarna av staden har framförallt två sevärdheter som man som besökare inte bör missa.
Precis nedanför den främsta vägbron över floden Pivdenny Buh ligger en liten oansenlig byggnad som rymmer ett museum med det för en svensk svåruttalbara namnet Avtomotovelofototeleradio Museum. Som namnet antyder är det alltså en samling av gamla bilar, motorcyklar, radio- och TV-apparater och andra vardagsföremål från den sovjetiska tiden (främst 1950- och 60-tal). Där finns de klassiska gamla sovjetiska bilmärkena som Lada men också gamla vevgrammofoner och husgeråd. Det är helt enkelt en samling nostalgi från en svunnen epok. En medelålders svensk kan lätt känna igen delar av prylarna från mor- och farföräldrarnas hem - eller till och med från sitt eget, min familj hade en likadan röd telefon som på bilden hemma när jag var barn. Det är lätt att tänka att det lika gärna kunde vara i Sverige eller Västeuropa men det är samtidigt minnen från en mörk epok i Ukrainas historia. Det är lite spännande att se den i ett nostalgiskt skimmer. Personalen på muséet är mycket vänlig och ivrig att visa sina samlingar (ibland nästan lite påflugna) men talar (som de allra flesta ukrainare) bristfällig engelska.
På floden Pivdenny Buh finns också ett vattenspel. På sommarkvällarna visas en rätt häftig show där vattenspelet sprutar upp kaskader av vatten så att dropparna bildar som en hinna i luften som de sedan projicerar film på. Det är en rätt maffig upplevelse. Om man är där under sommarmånaderna är det väl värt ett besök. Var dock i tid då det kan vara mycket folk, dock inte för tidig då det kan bli lite långtråkigt innan showen kommer igång.
I morgon blir det som sagt mer om Vinnitsya. Då om Wehrwolf.
Eftersom sällskapet bestod av både en barnfamilj och ensamstående män som reste vi dock i lite olika takt. Jag och en kompis ville helt enkelt göra ett stopp mellan Lviv och Odessa. Det visade sig att det inte var helt enkelt att hitta en plats som passade in i vår resplan. Till sist föll valet på Vinnytsia. Jag ska vara ärlig med att det inte var den stad som vi helst besökt och att det nog inte är en plats man reser specifikt till eller ens som en naturlig del av en rundresa. Skulle man råka befinna sig i denna del av Ukraina kan staden dock vara värd ett besök.
Vinnytsia har drygt 370 000 invånare och är alltså ungefär i Malmös storlek. Staden känns dock mindre. Den ligger i de centrala till västra delarna av landet. Utanför staden låg under kriget det nazistiska fästet Wehrwolf men det får bli ämnet för morgondagens post. De centrala delarna av staden har framförallt två sevärdheter som man som besökare inte bör missa.
Precis nedanför den främsta vägbron över floden Pivdenny Buh ligger en liten oansenlig byggnad som rymmer ett museum med det för en svensk svåruttalbara namnet Avtomotovelofototeleradio Museum. Som namnet antyder är det alltså en samling av gamla bilar, motorcyklar, radio- och TV-apparater och andra vardagsföremål från den sovjetiska tiden (främst 1950- och 60-tal). Där finns de klassiska gamla sovjetiska bilmärkena som Lada men också gamla vevgrammofoner och husgeråd. Det är helt enkelt en samling nostalgi från en svunnen epok. En medelålders svensk kan lätt känna igen delar av prylarna från mor- och farföräldrarnas hem - eller till och med från sitt eget, min familj hade en likadan röd telefon som på bilden hemma när jag var barn. Det är lätt att tänka att det lika gärna kunde vara i Sverige eller Västeuropa men det är samtidigt minnen från en mörk epok i Ukrainas historia. Det är lite spännande att se den i ett nostalgiskt skimmer. Personalen på muséet är mycket vänlig och ivrig att visa sina samlingar (ibland nästan lite påflugna) men talar (som de allra flesta ukrainare) bristfällig engelska.
På floden Pivdenny Buh finns också ett vattenspel. På sommarkvällarna visas en rätt häftig show där vattenspelet sprutar upp kaskader av vatten så att dropparna bildar som en hinna i luften som de sedan projicerar film på. Det är en rätt maffig upplevelse. Om man är där under sommarmånaderna är det väl värt ett besök. Var dock i tid då det kan vara mycket folk, dock inte för tidig då det kan bli lite långtråkigt innan showen kommer igång.
I morgon blir det som sagt mer om Vinnitsya. Då om Wehrwolf.
Kommentarer
Skicka en kommentar