Prins Gongs palats

Vid en läsarundersökning i Peking 1999 frågades slumpmässigt utvalda kineser både vilken roman de ansåg var den främsta i den kinesiska litteraturen och  vilken roman som påverkat deras eget liv mest. Över 60 procent av de tillfrågade svarade Drömmar om röda gemak på båda frågorna. Denna gigantiska, mer än 2000 sidor långa 1700-talsroman tillskrivs Cao Xueqin (åtminstone de åttio första kapitlen är ganska säkert skrivna av honom) och är en av Kinas mest lästa. Utanför Kina är den märkvärdigt okänd. Hemma i min bokhylla står den dock i fem mastodontband betitlade Guldåldern, Silveråldern, Kopparåldern, Järnåldern och Stenåldern (Atlantis förlag 2010) i översättning av Per Bergman.

Romanen har i Västerlandet även kallats Historien om stenen och inleds med att en mystisk sten blir över vid världens skapelse. På detta följer en historia om en ung kvinna som försvinner och hur hennes far söker sig mot norra huvudstaden (alltså Beijing) där historien växlar över till att skildra den mäktiga familjen Jia. Denna bor i en fantastisk trädgård och ett palats i huvudstaden. Överhuvudet Jia Zcheng är en högt uppsatt ämbetsman och gift med fru Wang. I palatsområdet bor även Zchengs mor den gamla änkefrun Jia som är den verkliga matriarken. Huvudpersonen i boken är dock sonen Baoyu, farmoderns favorit. Fadern vill att han ska studera och ta examensprovet för att gå in i den kejserliga ämbetsmannahierarkin men Baoyu själv föredrar att bo ute i trädgården och umgås med sina kvinnliga tjänarinnor och kusiner och skriva och diskutera kinesisk poesi (flera hundra sidor ägnas enbart åt sådana diskussioner). Kärnhistorien är det olyckliga triangeldramat mellan Baoyu och hand två kusiner Daiyu och Baochai som äger rum mot bakgrund av familjen Jias förlust av status och tillgångar.


Förebilden för Jiaträdården i romanen sägs vara det palats i Beijing som kallas Prins Gongs palats. Denna koppling är mycket omdiskuterad i Kina. Familjen Cao ska ha ägt denna gigantiska egendom innan de kom på obestånd (familjen Jias öde i romanen ska vara inspirerad Xueqins egna upplevelser) och den kom att hamna i händerna på He Shen, en korrupt ämbetsman. Detta verkar dock lite oklart då denne räknas som palatsets förste ägare och ska ha låtit uppföra det 1777. Det kom senare att ägas av prinsar (jag misstänker att det engelska ordet prince som jag översätter till prins möjligen i detta fall kan ha en vidare betydelse och helt enkelt syfta på en adlig ämbetsman och inte nödvändigtvis en medlem av kejsarfamiljen, ungefär som i engelska översättningar av rysk litteratur om adelsmän) inom den kejserliga Qingdynastin. 

Den prins Gong som palatset är uppkallad efter hette egentligen Yixin och föddes i januari 1823 och dog 1898. Han tillhörde en viktig klan i Manchuriet och var en högt uppsatt tjänsteman inom Qingdynastin (som var manchurier). Han måste även ha tillhört kejsarfamiljen då han är listad som sjätte bror till den nionde Qingkejsaren Xianfeng som år 1851 gav honom det palats som bär hans namn. Mellan åren 1861-1865 stod han på höjden av sin makt och var då förmyndarregent över kejsardömet. Även under andra perioder hade han dock stort inflytande inom den kejserliga byråkratin (denna är mycket intressant och förtjänar egentligen ett eget inlägg - om jag bara hittar en möjlighet att koppla det till en plats).

Efter kejsardömets fall 1912 skänkte prins Gongs sonson Puwei egendomen till den katolska benediktinerorden som investerade mycket pengar i att restaurera den.




I dag är palatset och trädgården öppen för allmänheten. Det är värt ett besök. Jag minns särskilt den religiösa aspekten med buddhistiska bönerullar som de troende snurrade på. Däremot minns jag inte att den var så enorm som den måste vara, det ska finnas mer än 30 byggnader på området. Då ska man i och för sig minnas att kinesiska palats ofta har den strukturen med mindre byggnader som skapar rektangulära gårdar där det alltså räcker med två gårdar för att komma upp i åtta hus.

Mitt besök skedde långt innan jag hade läst romanen och vid läsningen försökte jag föreställa mig att det utspelade sig i prins Gongs palats. Jag kan dock inte släppa intrycket att den fantastiska trädgården som skildras i boken måste vara större och mer grönskande än palatset. Det är möjligt dock att jag bara såg en bråkdel av det som finns att se på området. Det är att rekommendera att man har gott om tid när man går här.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Treårsdagen av vår kwanjula - platser jag förknippar med min älskling

Tvåårsdagen av vår kwanjula - åter till Entebbe

Mötet vid Gyllene Porten med helgon