Butrint - minnen från ett svunnet Albanien
Ett uttalat syfte med den här bloggen är ju att ibland berätta om resmål som man faktiskt inte alls vill eller bör besöka - och sedan tipsa om upplevelser som faktiskt gör att en sådan vistelse kan bli uthärdlig. Det här är ett sådant inlägg.
I två tidigare inlägg (https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/06/kotor-i-montenegro.html och https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/06/eufrasiusbasiilikan-i-porec.html) har jag hintat om en resa jag och en kompis gjorde längs med den adriatiska kusten från Istrien ned till den grekiska ön Korfu. Vi reste med båt och buss och gjorde många stopp längs med vägen. Det sista stoppet innan färjan över till Korfu gjorde vi i den albanska staden Saranda. Saranda ligger så nära Korfu att ön är synlig från land och det går färjor ut till den. Det gör den lämplig för ett stopp om man vill göra en liknande resa (vilket jag kan rekommendera).
I sig är dock Saranda ett fruktansvärt resmål. Det är visserligen inte lika överturistat som badorter i andra länder men det beror kanske på att stränderna, åtminstone inne i staden, är små och ligger nära hamnen. I och med att turisterna är få är nattlivet dämpat och restaurangerna inte märkvärdiga men det finns krims-kramsförsäljare i mängder. Personalen inom turistindustrin är inte alltid hjälpsam och engelskan är svag. När vi en gång frågade efter busstationen fick vi höra att den låg intill "den stora synagogan". Platsen intill busstationen har dock inte fungerat som synagoga sedan 500-talet utan är alltså en utgrävd ruin som av lekmannen inte kan identifieras som synagoga utan kännedom om detta (vilket jag som tur var hade). Den är dock säkert värd ett besök. Vi prioriterade dock att ta busen 14 kiloeter söderut till en annan arkeologisk utgrävningsplats - i mitt tycke det enda (förutom färjan möjligen) som gör staden värd ett besök.
Butrint anses vara en av de viktigaste arkeologiska utgrävningsplatserna i Albanien. Här finns bevarade lämningar från flera perioder i den antika historien. Enligt den romerske skalden Vergilius grundades staden Buthroton av siaren Helenus, som till kung Priamos av Troja, efter Trojas förstörelse. Det är ju sannolikt en litterär konstruktion men de äldsta arkeologiska spåren på platsen är från en period kring 900-talet f. Kr. De första inbyggarna tillhörde en nordgrekisk stam som på engelska kallas chaonians (har inte lyckats verifiera deras svenska namn) som hade omfattande kontakter med en korintisk koloni på Korfu. Det var en viktig nordgrekisk hamnstad som markerade gränslandet mot den icke-grekiska världen och var centrum för kontakterna med denna.
Under det peleponessiska kriget på 400-talet f.Kr. annekterade och Korfu det tidigare självständiga Butint som då redan hade börjat sin stadsutveckling. Under krigsåren fick staden sina första befästningar och efter kriget växte den med en teater och nya stadsmurar. Under den hellenistiska tiden var staden inordnat i det makedonska riket.
Julius Caesar gjorde Butrint till en romersk koloni för soldater som varit lojala med honom under inbördeskriget. Romarna utvecklade staden med en akvedukt och romerska bad. Därefter verkar dock staden ha gått in i en nedgångsfas. Den förstördes i en jordbävning på 200-talet men området överlevde som en hamn under senantiken och växte igen i betydelse med nya stadsmurar och omfattande kontakter under den byzantisnska perioden.
Spår från flera av dessa perioder är synliga på platsen och det finns föredömliga skyltar och en rundtur man kan göra själv med hjälp av en karta man kan få vid entrén. Det är en givande dagsutflykt till en plats fylld av historia. Sedan 1992 finns den upptagen på Unescos världsarvslista.
I två tidigare inlägg (https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/06/kotor-i-montenegro.html och https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/06/eufrasiusbasiilikan-i-porec.html) har jag hintat om en resa jag och en kompis gjorde längs med den adriatiska kusten från Istrien ned till den grekiska ön Korfu. Vi reste med båt och buss och gjorde många stopp längs med vägen. Det sista stoppet innan färjan över till Korfu gjorde vi i den albanska staden Saranda. Saranda ligger så nära Korfu att ön är synlig från land och det går färjor ut till den. Det gör den lämplig för ett stopp om man vill göra en liknande resa (vilket jag kan rekommendera).
I sig är dock Saranda ett fruktansvärt resmål. Det är visserligen inte lika överturistat som badorter i andra länder men det beror kanske på att stränderna, åtminstone inne i staden, är små och ligger nära hamnen. I och med att turisterna är få är nattlivet dämpat och restaurangerna inte märkvärdiga men det finns krims-kramsförsäljare i mängder. Personalen inom turistindustrin är inte alltid hjälpsam och engelskan är svag. När vi en gång frågade efter busstationen fick vi höra att den låg intill "den stora synagogan". Platsen intill busstationen har dock inte fungerat som synagoga sedan 500-talet utan är alltså en utgrävd ruin som av lekmannen inte kan identifieras som synagoga utan kännedom om detta (vilket jag som tur var hade). Den är dock säkert värd ett besök. Vi prioriterade dock att ta busen 14 kiloeter söderut till en annan arkeologisk utgrävningsplats - i mitt tycke det enda (förutom färjan möjligen) som gör staden värd ett besök.
Butrint anses vara en av de viktigaste arkeologiska utgrävningsplatserna i Albanien. Här finns bevarade lämningar från flera perioder i den antika historien. Enligt den romerske skalden Vergilius grundades staden Buthroton av siaren Helenus, som till kung Priamos av Troja, efter Trojas förstörelse. Det är ju sannolikt en litterär konstruktion men de äldsta arkeologiska spåren på platsen är från en period kring 900-talet f. Kr. De första inbyggarna tillhörde en nordgrekisk stam som på engelska kallas chaonians (har inte lyckats verifiera deras svenska namn) som hade omfattande kontakter med en korintisk koloni på Korfu. Det var en viktig nordgrekisk hamnstad som markerade gränslandet mot den icke-grekiska världen och var centrum för kontakterna med denna.
Under det peleponessiska kriget på 400-talet f.Kr. annekterade och Korfu det tidigare självständiga Butint som då redan hade börjat sin stadsutveckling. Under krigsåren fick staden sina första befästningar och efter kriget växte den med en teater och nya stadsmurar. Under den hellenistiska tiden var staden inordnat i det makedonska riket.
Julius Caesar gjorde Butrint till en romersk koloni för soldater som varit lojala med honom under inbördeskriget. Romarna utvecklade staden med en akvedukt och romerska bad. Därefter verkar dock staden ha gått in i en nedgångsfas. Den förstördes i en jordbävning på 200-talet men området överlevde som en hamn under senantiken och växte igen i betydelse med nya stadsmurar och omfattande kontakter under den byzantisnska perioden.
Spår från flera av dessa perioder är synliga på platsen och det finns föredömliga skyltar och en rundtur man kan göra själv med hjälp av en karta man kan få vid entrén. Det är en givande dagsutflykt till en plats fylld av historia. Sedan 1992 finns den upptagen på Unescos världsarvslista.
Kommentarer
Skicka en kommentar