Lumelundagrottan och dess omgivningar

OK, jag erkänner att det här kanske egentligen är en plats som många svenskar antingen vet att de vill besöka eller redan har besökt. Jag besökte Lummelundagrottan första gången redan 1986 med min skolklass i mellanstadiet. I dag var jag där för tredje gången i mitt liv och visade den för min flickvän. Det i sig tycker jag kan vara värt en bloggpost så vi kör på det.

Lummelundagrottan är en så kallad karstgrotta, alltså ett hålrum i berget som bildats av dagvatten som trängt igenom små sprickor i berget och gröpt ur dessa. Gotland består till större del av kalksten och vattnet har gröpt ur denna och bildat en grotta. När vattnet fortsätter droppa in i grottan bildar det droppstenar (stalagtiter som växer uppifrån som istappar och stalagmiter som växer från golvet där droppen landar). Eftersom kalk är ett fossilt material finns också mycket fossiler i grottorna. Större delen av grottsystemet är vattenfyllt och det är bara en liten fossil del som man kan gå genom. 

Vattnet rinner ur grottan vid Lummelunds bruk och har gjort så i alla tider. Där har det också bildat en fors som under en period drev norra Europas största kvarnhjul i en vattenkvarn (det finns kvar för beskådan och är värd de tjugo kronor i inträde det kostar och den extra tid det tar).

Fram till 1940-talet var denna lilla grottöppning (den naturliga ingången) allt man visste om grottan. Den går cirka 50 meter in i berget. Det gjordes försök att utforska den vidare men det var faktiskt tre tonårspojkar, Örjan Håkansson, Percy Nilsson och Lars Olsson, som 1948 var de första som lyckades finna vägen in. De brukade utforska den kända grottmynningen och försökte ta sig allt längre in. En dag lossnade en sten och de fann ett hålrum i taket. Örjan och Lars kröp in och lyckades krypa genom en smal gång ("nålögat") som smalast endast 22 centimeter, och kom ut i det rum de kallade "Bergakungens sal". Percy Nilsson satt vakt och skulle hämta hjälp om de dröjde mer än en halvtimme. När han kände att en halvtimme gått struntade han dock i detta och kröp istället efter dem och lyckades även han nå Bergakungens sal.

Pojkarna spenderade sedan sju år med att utforska Bergakungens sal och den intilliggande "Kapellet". Ingen annan kände till denna grotta. Efter sju år läste de om en grottforskare som påstod att grottan var femtio meter djup och tog kontakt för att motbevisa detta påståendet. Nu tog utforskningen fart och man kunde tränga allt längre in i berget. Fortfarande är grottan inte färdigutforskad.

År 1959 öppnades en konstgjord tunnel ned i Bergakungens sal så allmänheten kan ta del av grottorna. Varje år besöker 100 000 personer grottan. Den som inte visste att den ville besöka grottan är nu informerad om detta.