Sichuanopera - klassisk kinesisk konstform

Det här inlägget handlar inte delvis om en plats jag inte visste att jag ville besöka innan jag faktiskt besökte den men framförallt om en upplevelse jag inte visste att jag ville uppleva. När jag efter mitt besök på Qingcheng, det berg där taoismen föddes, som jag skrev om i gårdagens blogginlägg (https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/07/qingcheng-taoismens-fodelseplats.html) så hade jag ingen aning om hur jag skulle komma tillbaka till Chengdu. Jag hoppades hitta en lokalbuss men hade inte riktigt räknat med att helt enkelt bli erbjuden en överbliven plats på en turistbuss. Det var naturligtvis skönt. Enda problemet var att jag inte visste vart i Chengdu bussen gick. Inte heller kände jag stan så väl att jag bedömde mig ha utsikt att bedöma var jag var.

Bussen svängde så småningom in genom en portal till ett område som såg ut ungefär som ett Chinatown i en västerländsk storstad. Vilket ju var lite lustigt eftersom jag ju faktiskt på riktigt befann mig i en kinesisk storstad som inte behövde anstränga sig för att se kinesisk ut. Bussen stannade och släppte av folk och det kändes helt enkelt som en kul plats att kliva av på. Jag hade inte varit på platsen många minuter när jag lade märke till en stor stadspark på min ena sida och en butik på min andra sida som skyltade med ett traditionell kinesisk teaterrekvisita. I fönstret fanns också en skylt som informerade på engelska om att man inne i butiken kunde köpa biljett till föreställningar av Sichuanopera i parken. Och det var naturligtvis ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Sichuanopera är det västerländska namnet för en traditionell kinesisk teaterform med mycket sång och dans och utpräglat användande av masker som ursprungligen kommer just från Sichuanprovinen. Den påminner mycket om den kanske mer bekanta Pekingoperan, en liknande teaterform från området kring den kinesiska huvudstaden. Den nuvarande versionen är en blandning av åtminstone fem tidigare operatraditioner (Gaoqiang, Kunqiang, Huqing, Tanxi och Dengdiao eller Degxi, lyktteater). Åtminstone en av dessa har väldigt gamla anor och de har utvecklats under åren till att bli den nuvarande teaterformen. Jämfört med andra kinesiska operatraditioner är Sichuanoperan mer traditionellt berättande i pjäsform men innehåller också traditionella maskbyten och illusioner. Teaterformen moderniserades under en renässans i början av 1900-talet men förde en tynande tillvaro under Kulturrevolutionen 1966-1976. Den fick förnyad popularitet efter de ekonomiska reformerna i slutet av 1970-talet.

Den föreställning jag såg var inte direkt anpassad för en internationell publik (med allt på kinesiska) men däremot för turister. Det rörde sig alltså en sorts samling av mindre revysketcher. En sino-amerikan som jag hamnade bredvid berättade för mig att flera av dessa inslag var återkommande i många uppsättningar. Bland dessa fanns en historia med ett gift par där mannen gjort något förgripligt (åtminstone i hustruns ögon) och tvingas utföra en limbodans med ett ljus på huvudet och andra akrobatiska konster. För en svensk för upplägget tankarna till Lilla Fridolf och Selma och liknande historier, men här genomfört med akrobatisk precision.

Förutom själva föreställningen var omgivningarna i parken magnifika. Kinesiska parker ger alltid ett särskilt lugn och en skönhet som är svår att finna på andra ställen.

Den sino-amerikanske mannen och hans familj kunde för övrigt hjälpa mig lokalisera tunnelbanan och vilken station jag skulle kliva av på för att komma hem till hotellet.