Minnesmärket över Europas mördade judar

I dag är det Förintelsens minnesdag när minnet av de mer än sex miljoner judar som dödades under Hitlers nazistiska regim högtidlighålls. Den 27 januari 1945 nådde soldater i den sovjetiska Röda Armén det nyss övergivna koncentrationslägret i Auschwitz och fann där belägg för det mest omfattande folkmord vi känner till. Många har försökt förstå vad som hände. Hur kunde till synes vanliga européer begå sådana grymheter? Hur kunde mord, tortyr och utnyttjanden behandlas som om det rörde sig om vanliga myndighetsbeslut? Varför var det så få som protesterade? De frågorna kommer vi sannolikt aldrig få riktiga svar på.

I dag är det 77 år sedan Auschwitz befriades. De som fortfarande kan minnas är få. Bara för några dagar sedan gick överlevaren Emerich Roth ur tiden. Snart kommer ingen i vanlig mening minnas vad som hänt. För att inte glömma behöver vi ta del av äldre vittnesmål och finnas ett sätt att minnas kollektivt som människor.

I Berlin, bara några hundra meter från den plats där Adolf Hitler fattade sina beslut (och den bunker där han tog sitt liv), uppfördes 2003-2005 ett minnesmärke över Europas mördade judar (Denkmal für die ermordeten Juden Europas). Minnesmärket är konstruerat av arkitekten Peter Eisenman och ingenjören Buro Happold. Det består av 2 711 betongpelare (2,38 meter långa, 0,95 meter breda och av varierande höjd) spridda över en yta på 19 000 kvadratmeter. De flesta står ordnade i rader men inte alla och inte helt räta rader (markytan lutar också) vilket ger ett (avsiktligt) förvirrande intryck. Ursprungligen skulle antalet pelare varit så stort som 4000 men på grund av nya regler för tillgänglighet fick det antalet skäras ned. Det innebär också att antalet inte har någon symbolisk relevans.

Enligt Eisenman är tanken just att skapa en känsla av osäkerhet och förvirring, ett sorts obehag som ska bidra till minnet. Somliga betraktare har dock tolkat stenarna som gravstenar och monumentet som en symbolisk kyrkogård.

Oavsett hur man väljer att tolka det och hur man väljer att betrakta det (man kan stå på avstånd eller gå mellan stenarna som i en labyrint) så är det här en plats man bör besöka när man är i Berlin.