Folkmordsminnet i Kigali

 I dag, den sjunde april 2026, är det 32 år sedan det rwandiska folkmordet eller folkmordet på tutsier började. Under loppet av ungefär 100 dagar under 1994 mördades minst 500 000 personer, mestadels tutsier (de officiella siffrorna säger över en miljon). Antalet våldtagna kvinnor är lika stort.

Alla städer i Uganda har ett folkmordsminne av något slag men det mest kända är denna trädgård, museum och forskningsanstalt i huvudstaden Kigali. Den är också världsarvskassad av Unesco. Tyvärr gäller samma strikta fotoförbud här som på många andra ställen i Rwanda vilket gör att det, i mitt tycke lite märkligt, går bra att fotografera i trädgården, inklusive de massgravar som finns här, medan den mycket intressanta utställningen som berättar folkmordets historia är strikt förbjuden att fotografera.

Det finns ändå anledning att rekapitulera historien om detta folkmord eftersom det är så gott som okänt i Sverige trots att det ligger nära i tid och är erkänt som ett av 1900-talets stora folkmord. Bakgrunden till händelserna våren 1994 går tillbaka till det gamla förkoloniala kungadömet Rwanda med huvudstad i Nyanza. Det rwandiska samhället hade tre sociala grupper, twa (nomadiska jägare, pygméer), hutu (bönder) och tutsi (boskapsskötare). Hutu utgjorde majoriteten medan de boskapsskötande tutsierna formerade en sorts överklass som även kungafamiljen tillhörde. De talar samma språk och om de någonsin haft olika etnisk bakgrund så var denna väldigt uppblandad redan då européerna, först tyskar och därefter belgare, anlände vid förra sekelskiftet. I Europa var dock rasbiologiska idéer på modet och man försökte förklara den sociala skiktningen med rasbiologiska faktorer, bland annat observerades att tutsier är något längre i genomsnitt än hutu. Det ledde också belgarna till att utbilda och anställa tutsier inom den koloniala administrationen. Klasskillnaderna förstärktes. Det gjorde också vreden hos hutubefolkningen. Efter självständigheten fördrevs den siste tutsikungen och många tutsier flydde till grannländerna Uganda och Zaire (nuvarande Kongo-Kinshasa).

I Uganda stöttade många tutsier Yoweri Musevenis krig mot Milton Obote och fick på detta sätt kontakter och stridsvana. Tutsin Paul Kagame var till och med underrättelsechef i Uganda en kort period innan han bildade motståndsgruppen RPF, Rwandas patriotiska front, och vände sig mot den hutuextremistiska regeringen under Juvénal Habyarimana. Under denna hade hatet mot tutsier börjat piskas upp av extrema radiopratare och andra som ville rensa bort tutsiernas inflytande. Habyarimana och Kagame nådde en vapenvila 1993 men mycket tyder på att förberedelserna för en etnisk rensning fortsatt planerades i Rwanda.

Den sjätte april sköts Habyarimanas flygplan ned och denne omkom. Dagen därpå aktiverades folkmordet. En hatstämning piskades upp och många hutuer angrep sina grannar och vänner som var tutsier med machete och andra tillhyggen. Det här var inte ett välorganiserat, kliniskt rent folkmord i sterila miljöer som Förintelsen, det här var överfall, våldtäkter och extremt våld. Givetvis fanns det många hutuer som inte delade extremisternas uppfattningar men dessa föll alltför ofta också offer för attackerna. Flera moderata politiker mördades för att möjliggöra folkmordet. Många flydde och alltför många dog eller lemlästades.

Kagame och RPF aktiverade sin krigföring igen och efter några månaders stridande hade de tagit makten (mer om denna kampanj i ett framtida inlägg). Folkmordet upphörde.

Sedan dess har man arbetat mycket aktivt i Rwanda med försoning. Man inrättade särskilda s.k. gacaca-domstolar, gräsrotsdomstolar där man försöker få förövare och offer att mötas och de förra att inse och erkänna sin skuld. Det är ett fantastiskt exempel på hur man på en generation vänt en utveckling. Samtidigt har folkmordet fortfarande konsekvenser i stora delar av Östafrika. Den fruktade M23-gerillan som plundrar östra Kongo består till stor del av tutsier som en gång flydde folkmordet.

Det här är ett av 1900-talet mörkaste kapitel och mycket viktigt att minnas. Samtidigt är det grundläggande för att förstå Östafrikas utveckling även idag.