Kalmar Nyckel och andra svenskminnen i Wilmington, Delaware

I dag är det dags att berätta om en plats som jag bokstavligen inte visste att jag ville besöka. Jag besökte den helt enkelt av misstag. Det lustiga är att det misstaget fick mig att komma till en plats som jag egentligen kände bättre till och var mer nyfiken på än den plats jag hade tänkt att besöka.

Sommaren 2016 reste jag runt med tåg och framförallt Greyhoundbuss på den amerikanska östkusten. Jag hade börjat i Boston, mött upp mamma och gjort New York med henne och sedan fortsatt till Philadelphia (ett besök som man kan läsa om här: https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/06/gloria-dei-olde-swede-church.html) och Washington DC och slutligen ett stopp i Charlottesville, Virginia för att besöka Jeffersons gamla plantage Monticello (https://annorlundaplatser.blogspot.com/2020/07/monticello-minne-over-en-frihetshjalte.html).

Från Charlottesville var planen att fortsätta söderut till Charleston och avsluta i Savannah i Georgia. Eftersom bussturen till Charleston skulle ta ganska många timmar så tänkte jag göra ett logistiskt stopp på vägen. Min gamle reskamrat Daniel hade tipsat om en stad på lagom avstånd som hette Wilmington. Jag sökte på bussturer och bokade buss till Wilmington. Sedan gick jag också in och bokade hotell. Men det var ändå något som skavde, de angivna restiderna var helt enkelt väldigt långa. Jag hade ju räknat med att ändå komma fram lite snabbare. En ny sökning gav mig svaret. Det finns ofta städer med samma namn i olika delstater. (Det sägs till exempel att Matt Groening valde namnet Springfield för The Simpsons hemstad eftersom det finns en stad med det namnet i nästan alla delstater). Det lämpliga stoppet mellan Charlottesville, VA, och Charleston, SG, är Wilmington i North Carolina. Jag hade köpt biljett till Wilmington i Delaware! Det är helt fel riktning.

Eftersom jag bokat biljetter som inte var ombokningsbara så tänkte jag att det fick vara. Det skulle visserligen bli en märklig och lång busstur men så fick det bli. Kanske skulle det vara trevligt även i Delaware.

Jag hade alltså inga förväntningar och Lonely Planet skrev mycket lite om staden, Så på morgonen vandrade jag mest runt nere vid en kanal och försökte insupa atmosfären. Jag hittade ett litet konstmuseum och en lunchrestaurang vid vattnet. Plötsligt började jag dock notera att det längs med promenaden satt skyltar på ett språk jag väl kände igen. Jo, då, det stod faktiskt Kalmar Nyckel på svenska. Och då föll bitarna på plats och jag mindes de gamla historielektionerna från mellanstadiet.

På 1600-talet hade Spanien och Portugal skapat sig stora imperier i Latinamerika och till del i Asien och längs med den afrikanska kusten. Flera europeiska nationer stod beredda att görs det samma med Nederländerna och Storbritannien som ledare. Även i Sverige ville man ha kolonier. År 1635 hade kansler Axel Oxenstierna under en resa i Nederländerna fått veta att området kring Delawareflodens mynning i Nordamerika var glest koloniserat och planerna på att bygga en svensk koloni där tog fart. I slutet av november 1637 seglade de två fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip från Göteborg. I mars året därpå nådde de Delawarebukten och seglade in floden. De grundade kolonin Fort Christina i det som i dag är Wilmington. Så småningom byggdes flera svenska städer längs med kusten (bland annat i Philadelphia). De kallade kolonin Nya Sverige.

Kolonin kom dock aldrig att bli särskilt viktig för den svenska kronan. Regeringen försökte i början begränsa utvandringen till kolonin då Sverige redan var glest befolkat. De första invånarna var straffångar men så småningom började även en begränsad frivillig invandring. Spänningarna med ursprungsbefolkningen och framförallt de rivaliserande holländarna, så småningom även inbördes konflikter, gjorde dock att kolonin överlämnades till Nederländerna redan 1655.

Av det ursprungliga fortet och bosättningen finns inte mycket kvar men Wilmington är stolta över sitt svenska arv. Jag insåg att skyltarna om Kalmar Nyckel skulle leda mig till ett museum, vilket de gjorde. Egentligen finns det en kopia av fartyget som trafikerar floden med turister men den var inte tillgänglig den dag jag var där. Det finns dock ett sjöfartsmuseum som berättar om fartyget och om de maritima näringarna på orten liksom historien om Nya Sverige.

Så lustigt nog blev det som var tänkt som ett kort logistiskt stopp en påminnelse om att det i delar av dagens USA finns en svensk historia som går betydligt längre tillbaka än utvandringen på 1800-talet.